K verka ha börjat tycka att det här med att sova på dagen är onödigt. Vilket hon fortfarande behöver göra för att inte bli tokgnällig eller krasha tidigt på kvällen.
Så här sitter jag nu på jobbet och får dåligt samvete för att jag 1) inte längtar efter att åka hem och 2) bävar inför kvällen (läggning osv, den som inte haft henne under dagen tar kvällen). Det är liksom inte bara läggningen som strular (verkar vara jobbigt varannan gång?) utan maten också: det är en riktig berg-och-dalbana där hon vill äta, blir uttråkad (trots fortfarande uppenbart hungrig), vill pilla själv, spottar ut, kladdar, lägger fötterna på bordet osv. Sen kutar hon runt överallt och skulle hon få tag i något hon inte får ha (som man missat att lägga på behörigt avstånd) och man tar bort det blir det skrikgråt. Övriga gånger det blir skrikgråt: om hon snubblar och slår sig vid gångträning, om hon sitter i ens knä och man sätter ner henne på golvet, om man står och har henne i famnen men sätter sig ner , när man "tvingar" henne sitta ner matstolen + andra anledningar som inte behagar regeringen.
Det är rätt tufft nu. Jag var liksom inte beredd på att det kunde bli så här REDAN NU? Hon är ju inte ens ett år än!
Och ändå tycker jag att hon är en "glad unge". Men med ett jäkla humör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar