Varken jag eller maken tycker att det där Iphone-kontraktet är något att sträva efter. Bara första punkten typ: "God jul! Här får du en telefon, fast den är egentligen min. Men du får låna den" Åh tack mamma! liksom. Eller är det vi som är blåögda? Jag tänker mer ett föräldraskap i stil med frihet under ansvar. Inte en massa begränsande regler INNAN man har misskött sig. Självklart måste man ha regler och så men att sätta upp en jäkla massa begränsningar? Inte för att jag tror på en fri uppfostran där man aldrig säger till barnet, men att ge hen en chans att lära och upptäcka själv känns... modernare.
Däremot läste jag en annan krönika av samma författare som satte fingret på en känsla som jag länge gått och funderat på. Den handlar om att gå från småbarnsmamma till... mamma.
The ground beneath me is shifting and I welcome it. We face new challenges and thrills, keeping with the frantic pace of school aged children. I am needed in a new way that requires me to stay grounded, but still allows me to fly. Each day we are strong and shaky. Each day we must carry each other in the direction of our own dreams. The journey always connects back and continues ahead. We grow. We build. We change.
Hela går att läsa här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar