Jag var under mina unga år väldigt väldigt rädd för att bli lämnad ensam, för att åka hiss och låsa in mig på toaletter. Det var väl under den där perioden när man blev medveten om att människor man litade på kunde dö och försvinna och man själv likaså.
Jag har ett starkt minne av ett samtal med min pappa där han sa att "Mamma och jag kanske vill ta en promenad på kvällen när du sover. Då lämnar vi en lapp på byrån i hallen". Som liten och osäker gjorde detta mig skiträdd, tänk om jag behövde dom precis då? Eller om någon gjorde inbrott? Jag låg alltid och spetsade öronen innan jag skulle somna för att höra om de var på väg ut. Det tryggaste och lugnaste jag kunde tänka mig var att mamma rasslade runt i köket med disken.
Jag vet inte om detta gett mig några men egentligen (inga jag lägger märke till i alla fall) eller om det bara är en fas alla barn går igenom. Jag vet bara att jag INTE skulle göra likadant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar