Det snackades om det på nyheterna för några dagar sedan, att många par separerar efter bebisperioden. För även om man tycker att man är hyfsat synkade och överens innan ställs allt på sin spets när man får barn; tröttheten, frustrationen och de olika synsätt man faktiskt har på hur saker (typ läggning, rutiner, blöjbyten osv*1000) ska gå till. Att få till balansen mellan vad man själv vill, ens partner vill och vad som är bäst för barnet är fan inte det lättaste. Att låta varandra göra på lite olika sätt och inte komma med förmaningar hela tiden (maskerade som "tips"). Det sistnämnda har varit svårt för mig. Jag är ju hemma mest med vår dotter just nu och tror mig ha listat ut de bästa tillvägagångssätten. Det blir gärna så att jag vill att SC ska göra som jag gör, men vem är jag att avgöra om det är bästa sättet för honom och K? De behöver ju hitta sina egna sätt tillsammans utan att jag lägger mig i.
Så jag försöker knipa käft. Men just när tröttheten och irritationen sitter som en tung hjälm är det allt annat än lätt att hålla pajhålet låst. Men insikten är väl första steget, right?
Sitter precis och skriver ett blogginlägg om det här! Dock att vi nog automatiskt är ense om nästan allt, men tröttheten! Jisses.
SvaraRaderaVi är nog faktisk nästan alltid överens om målet men hur vi ska ta i oss dit är en annan femma. Och ja.. Tröttheten tröttheten. Även "bra dagar" är man ju inte 100% utvilad.
RaderaHej! Hamnade på din blogg sådär av en händelse, länk från nån. Har nu läst tillbaka lite och känner igen mig sååå mkt i dig. Inte bara i ovanstående inlägg utan i så många saker du skriver om tiden som förälder. Det här med att vara så trött, så ofta = värre än jag nånsin föreställt mig. Fick min älskade son i augusti 2011 och har, som du/ni, suttit och hållit honom i TIMMAR för att han ska sova t ex. Trodde aldrig det skulle upphöra. Men det har det gjort. Det evinnerliga ammandet (som jag i grund och botten tycker om, men som också kan kännas lite "klaustrofobiskt" av och till) är nu på upphällningen - på lillkillens initiativ. Han är helt enkelt inte särskilt intresserad av att amma längre. Vet inte vad jag vill säga med detta inlägg annat än att jag tyckte att det var roligt att hitta en blogg som i princip beskriver så mycket av vad jag känt under mina första månader som förälder. Kram och ha det gott!/E.
SvaraRaderaDet är genom att dela med mig av mina känslor, få bekräftelse genom kommentarer att man inte är ensam i världen och genom andras bloggar jag kunnat klara mig med vettet i behåll. Speciellt eftersom jag är först ut bland kompisarna att skaffa barn har det stundvis känns mycket tomt och att söka tröst/svar via google är inte alltid lyckat. Läser du http://hormonerhemorrojder.com/ ? Det är en riktigt bra blogg. Kram!
RaderaJa, den läser jag - mycket bra! Önskar jag hade hittat den tidigare än jag gjorde bara (typ borde fått tips om den på BB :-)). Jag tycker det är så intressant hur oförberedd jag var på så mycket av vad föräldraskapet har visat sig vara. Vet inte om det är för att man inte pratar om vad som är jobbigt, om jag inte lyssnat när folk pratat om vad som är jobbigt, att jag lyssnat fast inte förstått eller om folk helt enkelt har olika uppfattning om första tiden som förälder? Förmodligen all of the above. Till skillnad från dig tillhör jag kategorin "bland de sista att få barn i min umgängeskrets". Vi har tyvärr också behövt ta oss igenom en rätt tuff resa innan det äntligen blev nån bebis. Det gjorde ju att jag haft en hel del skuldkänslor när jag tyckt att det varit jobbigt - "jag har ju längtat så mycket, nu måste jag vara glad!". Det tog ett tag, men idag känner jag ända in i hjärteroten att jag FÅR tycka att det är jobbigt att ha barn ibland samtidigt som jag älskar honom in i minsta beståndsdel. Å det blir verkligen bara bättre och bättre! Idag när vi går ut och gör något så är det fortfarande lätt kaosartat periodvis, men det är mer som att ha en lite rörig polare med sig :-)/E
SvaraRaderaÄven om vi inte hade så svårt att få barn (dock ett missfall innan K) så förstår jag precis vad du menar med skuldkänslorna som kommer när man tycker det är jobbigt - skammen liksom, man får väl inte tycka så?! Men jag vägrar att fejka och ha fasad, sån är inte jag. Sen blir nog bloggen lite snedvriden, det är lättare att skriva av sig under jobbiga perioder. För egen del tror jag att jag lyssnat på vad folk sagt om tröttheten men tycker på något sätt att det inte är den som varit/är jobbigast. Det ständiga bärandet på bebis som annars blev mkt missnöjd var det som "chockade" mig mest.
RaderaAlltså som jag längtar efter att K blir en rörig polare! Bästa beskrivningen :D
Åh, biter mig i tungan varje gång jag ger J ett tips! Skit att man ska hålla på sådär.
SvaraRaderaIbland tror jag tungan skulle behöva en bedövningsspruta... ;)
Radera