Om att ha landat lite

Vi nattar K (som idag blir 15 veckor), SC tittar på mig och säger "det är först nu man verkligen börjar få kontakt, hon är liksom inte ett kolli längre". K ler, gör gurglande ljud, och står gärna upp (med hjälp då så klart). Gillar inte att ligga på mage men kan rulla från mage till rygg. Stoppar händerna i munnen (alltså bebishänder har konstant ludd mellan fingrarna?) och tittar gärna på något som snurrar/ rör sig men visar inget större intresse av att ta tag i saker. Hon kan boxa till saker i babygymet men det är nog för att de kom i vägen när hon sprattlar. Apropå sprattla så har hon börjat lyfta upp benen i rygglägge och skjuta ifrån, känns inte som att det är långt kvar från rygg- till magläge och detta betyder hand på mage konstant på skötbordet. Vår underbara dotter har en skrattgrop på höger kind som sin mamma, djupt blåa ögon och knappt något hår. Kinderna går inte att låta bli att pussa på. I och för sig är det svårt att hålla sig borta från magen, nacken, låren och fötterna också. Försöker framkalla skratt genom att kittla men då tittar hon förorättat på en. Det känns som att hon är en otålig tjej som snabbt visar om hon är uttråkad/missnöjd. Sovandet om dagarna går inte på rutin men om kvällarna somnar hon ovaggad (i vaggan heh) vid 20. Vaggvisan som varje natt sjungs är soft kitty, warm kitty (den från Big Bang Theory). Hon tar napp men när hon ska sova för natten spottar hon ut den och suger på handen istället.

Jag är mamma. Jag har en dotter. Hissnande overkligt verkligt!