Bråken

Blir på fredagen kallad "bortskämd unge". Jag är så mycket bättre på att se till att mina behov är tillgodosedda än vad SC är (på att ta hand om sina). SC är som sin mamma: sätter sig själv någonstans längst bort i elfte rummet. Jag har dock valt att sätta mig själv i ett tidigare rum men vägrar för den skull att bli kallad egoistisk, för det är jag inte. Att självutplånande göra ALLT för ALLA i ALLA stunder går inte utan att man pajar. Många av våra tjafs handlar således om att jag ber SC eller annan väl vald person om hjälp om jag är övertrött/inte hinner/är dålig eller att jag ber om att vi ska sänka ambitionen. Och då är jag ändå en mkt självständig kvinna som vill/kan göra det mesta själv.

Vanlig diskussion hos oss:
-Jag är för trött för att laga mat, vi kan väl bara ta en macka till middag? (jag)
-Näe, jag vill ha riktig mat...
-Vi har inte så mycket hemma och vi båda är trötta kan vi inte bara äta filmjölk?
*SC tar den sista energin han har och trollar ihop något jättegott av skafferirester. Köket ser ut som stormarnas företagsEFTERfest dragit igenom. Och vi är båda två (fortfarande) för trötta och orkar ej ta hand om röran*
-Det ser faan ut i köket, det hade varit skönt om vi bara ätit en macka.. (jag)
-Jag är SÅ LESS på att du aldrig är tacksam för att jag anstränger mig!
-Men alltså det var verkligen supergott, men nu ser det fan ut i köket och vi är trötta?
*SC skitsur*

I början när vi blev tillsammans var SC lite konflikträdd. Det har jag lyckats nöta bort (hehe) och han har börjat säga ifrån. Vilket är jävligt bra, man måste ventilera. Men alltså tröttonödighetstbråken, så jävla... onödiga. Jag försöker så jäkla hårt att bita mig i tungan men jag vet inte, tröttheten låter mig liksom inte göra det?´Halleluja inshallah osv, K har nu börjat sova nästan hela nätter. Så jag kanske kan börja bita mig i tungan.