Jag har inte ljugit för någon som frågat: att jag tyckt att bebisfasen inte varit så rolig. Det hade jag lite på känn redan innan så det kom inte som en chock. Hade dock inte föreställt mig frustatrionen jag många gånger kännt när jag inte kunnat kommunicera med K: att vaken kunna förstå eller göra sig förstådd. Att hon många gånger blir gnällfrustrerad över cirka allt hon inte inte gillar tär också på tålamodet (speciellt då man inte exakt förstår vad som stör). Men den senaste veckan har det hänt något (hon är snart 14 månader) - hon har blivit en liten person; hon busflinar när hon sprutar vatten, hämtar durkslaget och sätter det på huvudet, tokskrattar när man kittlar henne, dansar till musik, kan peka ut både klocka, lampa, näsa, öra mm och (selektivt om vi ska vara ärliga) göra high five. Något jag trodde hon skulle kunna göra för ljusår sedan inträffade ikväll. Hon ropade "mamma!" efter mig när jag gick ner till källren.
Jag har alltid älskat dig min lilla virvelvind (hon har börjat tokrusa istället för att gå) men det växer starkare och starkare ju mer vi lär känna varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar