K har allt som oftast varit ett mycket lätt barn att lägga. Hon verkar älska att sova och brukar somna utan protester alls.
Tills nyligen. Igår vid den vanliga rutinen välling, ett avsnitt av Shaun the Sheep, tandborstning och saga blev det ett bestämt "Sova NÄE". Hon gråter inte, hon SKRIKER. Tog upp, lugnade ner och läste en bok till. Protester igen. Satte mig på huk bredvid spjälsängen och klappade/kramade och sa att "mamma sitter i soffan där nere, du kommer att se mig från din säng". Efter en kort sista protest nöjde hon sig med detta. Så vaknade hon vid 02 och skrek och står upp i sängen med nappen i munnen (aldrig ett bra tecken) när jag kommer in i rummet. Det gick inte att lugna henne så jag sa att "mamma behöver sova, vill du sova i mammas och pappas säng?" och det ville hon. Hon har inte sovit i vår säng sedan hon var ett halvår och nattammade, men vad tar man sig till där mitt i natten? Hon somnade men verkade orolig, snurrade runt, slog huvudet i sänggaveln och sparkades. När hon somnat och jag själv inte lyckades pga sparkar i ryggen beslöt jag mig för att bära tillbaks henne. Larmet gick direkt när jag plockade upp henne om jag säger så. La ner i spjälsängen och förklarade att det var natt och då sover man. Hon gick tillslut med på att lägga sig ner i sängen om jag satt i soffan bredvid. Kunde smyga ut efter några minuter. I morse tog SC henne när hon vaknade vid 06.15 och jag kunde sova till 7.30.
Har knappt något att göra på jobbet så sömnbrist är inget problem nu. Känner mig faktiskt helt ok, jag brukar annars bli helt zombie av att få upphackad sömn. Lite rädd för att detta ska fortsätta in i oktober då jag börjar på nya jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar