Förlossningen

På morgonen den 26:e låg jag i sängen kände jag hur det skvalade till. Rusade upp och satte mig på toa. Man har hört att vattnet skulle lukta "sperma" eller "instängt" och det gjorde inte detta. Visst, det var genomskinligt med vita flagor (som vattnet kan se ut) men var säkert bara en flytning fast det var ju minst en halv dl som kom. Vid frukosten kom en skjuts till. Ringde in till BB och frågade, hon sa att om jag var uppe och gick och försökte hosta till ibland och det inte kom ut mer var det förmodligen lugnt. Kände ingenting och det fortsatte inte att rinna. Vid klockan 15 började det mola lite. "Är det så här en förvärk känns alltså?" var det jag tänkte. Vi skulle iväg till SC's föräldrar på middag och jag var säker på att molandet skulle avta. Satt i soffan och andades. Tyckte inte att smärtan alls trappades upp och tappade bort tiden. SC's reaktion var att FROSTA AV FRYSEN, för det var något han absolut ville ha hunnit innan barnet kom (?). Vid 17 klockade SC värkarna och sa att "alltså de verkar komma rätt tätt?" de avlöste nästan varandra och höll i sig minst någon minut.

Vid 17:45 övertalade SC mig om att vi faktiskt skulle åka in. Jag var lite motstrdig, ville ju vara hemma så länge det gick och trodde fortfarande inte att det var igång på riktigt. Kanske för att det inte gjorde så ont som jag tänkt mig? Han ringde BB och berättade, de ville prata med mig och höra mig andas och sa att det var fritt fram att komma in. Klädde på mig och märkte att det kändes mer när jag stod upp. Fick parera en värk på alla fyra medans SC sprang med alla saker till bilen. Det där med att gå in i sig själv stämde verkligen, tror inte jag hade ögonen öppna mycket från början till slut... Väl framme såg jag i hissen upp att det var blod på mina mjukisbyxor och vi hann inte mer än in på förlossningsrummet innan vattnet gick, över mina sunkiga mjukisar och fula mjuka mysstrumpor. (SC hade tydligen frågat mig hemma om jag ville byta om men fått svaret att "jag får ner strumporna i skorna" så det var lugnt).

Jag fick sätta mig ner och barnmorskan undersökte mig. "Du är 10 cm öppen, jag känner bara en liten kant" sa hon. Ganska direk fick jag krystkänslor. Vilken kraft det är! Det går inte att hålla emot, det är bara att följa med. Tror att jag väntade på att den enorma smärtan skulle komma. Den infann sig aldrig, det var mer jobbigt än det gjorde ont och jag tog aldrig någon smärtlindring. Blev lite nojjig när BM ville tappa urin eftersom jag inte själv lyckades kissa. Trodde det skulle kännas obehagligt men kände inte alls av det. Sedan började positionsbytena. Från gynstolen (eller vad man kallar den där sängen?) fick jag stå upp med en sån där stol med grepp. Det var asjobbigt, det slutade med att jag hängde i greppen när värkarna kom. Sedan blev det förlossningspallen. Tittade på den och tänkte att den var så liten hur fan skulle jag få plats på den? SC fick sitta bakom mig. Sen upp på gynstolen igen. Här kallade BM in en annan BM för att konsultera. Sen blev det ner på pallen igen, och i journalen står det "börjar krysta med handduken". Innebörden av detta var att jag satt på pallen, SC bakom och en BM + undersköterska höll i mina ben. Den andra BM höll en blöt tvinnad handduk som jag skulle ta tag och dra i - "tänk att du åker vattenskidor!"- när värken kom. ASJOBBIGT var det och jag stönade både en och två gånger att nu fan fick de ta tag i ungen och dra ut den! Upp på gynstolen igen och de sa att det var bara var 15 minuter kvar. Att få höra det var fantastiskt och fick mig att ta i det där lilla sista. När K var på väg ut och BM sa att "nu kan det svida och bränna lite" kunde jag till och med kosta på mig ett skämt -"vad tusan gör lite svid och bränn på det här". Sen gled K ut och kom upp på mitt bröst. Att det tog 1 minut innan hon skrek hade jag ingen aning om. Moderkakan kom ut en minut efter K, behövde bara göra ett halvhjärtat tryck. När vi fått titta på K en stund kom BM in igen för att skåda krigsplatsen. Både SC och jag var förvånade över allt blod. Visst att man förstod att det skulle vara blodigt men inte SÅ mycket. BM konstaterade att jag behövde ett inre stygn och två yttre (det blev en "flik" förklarade hon) och det kändes inte så mycket när hon sydde. sen fick vi vara kvar i förlossningsrummet någon timme till innan vi rullades ner till eftervården. Sjukt darrig i kroppen säkert både adrenalin och träningsvärk) var jag efteråt. Blev inte mycket sov av den natten, vi låg och tittade på K och turades om att ha henne på bröstet. Det tog nog minst ett dygn innan chocken lagt sig och vi började förstå vad som hänt. Var ju inställd på att från första förvärk till bebis skulle ta flera dagar! Men med facit i hand skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Jag kände aldrig att jag tappade kontrollen trots att det gick snabbt och jag kunde andas hela tiden. Skrek nog mer än jag trott och var hes efteråt. SC fick påminna mig om att skrika inåt och inte uppåt. SC var jättebra under förlossningen, peppande och stöttande. Bägge barnmorskorna och undersköterskan var också underbara.