..känner sig lite ensam. Ingen i min närhet har barn och alla avråder från googling men vem ska jag fråga annars? SC's arbetskollega som jag bara träffat 1 min irl men i princip lärt känna via wordfeudchatten (!) och som jag dagligen nu messar med är en riktig klippa (och fyrbarnsmamma). Och det är verkligen inga problem med K, hon är som bebisar är mest: äter, sover och bajsar. Igår såg det ut som att hon log, ett förmodat icke-gas-relaterat leende och jag blev alldeles lyckovarm. Men jag kan inte säga att jag njuter av den här perioden: att inte få sova ordentligt, inte kunna lägga ner henne om dagarna eftersom hon inte vill sova någon annanstans än i min famn, och inte verkar helt nöjd längre med att rullas i vagn. Men hon är värd allt och det här är en kort period (mantrat!). Men om jag ska vara ärlig får hon gärna bli äldre. Lite som att jag hellre ville ha en vuxen än en kattunge när jag skaffade min första katt (eh.. Kanske inte helt klockren liknelse).
Snart kommer min kompis med takeawaylunch och här sitter jag med ena bröstet uthängt ur PoP-amningstoppen, med håret i tovor, en hy som jag inte känner igen och raggsockar över mjukisbyxorna.
Säg till om du vill ses någon dag! Jag känner precis samma som du, och ska ju vara hemma ända till hösten nu. Har aldrig träffat någon annan bloggare tidigare, men någon gång ska ju vara den första. Och jag förstår självklart varför du blir livrädd nu och inte svarar :P
SvaraRaderaJa vi bor ju rätt nära varandra och nej du skrämmer mig inte :) och någon gång ska väl vara den första? (har inte heller träffat en bloggperson förut)
SvaraRaderaJag är inte så skrämmande! Säg till bara!
SvaraRaderaDin text är exakt som om jag skulle ha skrivit den! Jag älskar min unge och tycker att hon är den finaste och sötaste som finns, men just det där att på dagarna aldrig kunna sätta ifrån henne...been there! Jag går ut och går för hon sover bäst i vagnen...men då man är som allra tröttast kan det vara en utmaning att ta sig ut :D
SvaraRaderaMen det är ju bara en kort tid det här! Jag klarar mig då jag vet att jag inte är ensam.... ( ett tag sa jag åt min sambo att undrar om det här är helt normalt och trodde att jag är den enda hemmammamman som inte har tid för mig själv :D )
Det är så skönt att höra att man inte är ensam. Man kan stundvis tro just det (att man är ensam i världen med sina "problem").
RaderaJust nu är det dessutom en utmaning att ta sig ut pga kylan. Fatta om man hade fått ett sommarbarn, bara att kasta ner i vagnen och ge sig ut! Nu blir det ett helt jäkla företag när ungen och man själv ska klä sig varmt.